Rubrik.

Folk frågar hela tiden hur det känns nu när M är borta. Undrar om det är skönt att få vara själv ett tag. Jag kan inte hjälpa det men jag saknar honom varenda sekund. Det går inte en minut utan att jag tänker på honom. Det går inte en timme utan att jag tittar på telefonen, hoppas att han hört av sig. Jag känner mig så himla töntig men jag kan inte hjälpa det. Jag tror inte att jag saknar honom så egentligen, inte än. Jag tror det är vetskapen om att han ska vara borta så länge som får det att bränna bakom ögonen. Jag vet att det finns folk som har distansförhållanden eller aldrig ses i veckorna eller bla bla bla men det skiter jag i. Ni har valt det. För mig är 10 dagar utan glädje en fucking jävla evighet.

Jag trodde det skulle bli lättare att sköta kost och träning när jag bara har mig själv att tänka på. Jag har ingen energi alls. Ingen lust. Ingen motivation. Skulle varit på gymmet för 4 timmar sen. Hunnit äta minst 2 mål mat. Ingenting. Ingenting alls. Fan också jag får inte förstöra det här.